Denna berömda karta över hela den visuella stjärnhimlen i galaktiska koordinater utfördes på Institutionen för astronomi i Lund i början av 1950-talet. Den har blivit välbekant för astronomer världen över genom sin spridning i vetenskapliga tidskrifter och böcker. Arbetet, som tog två år, utfördes av Martin och Tatjana Kesküla under ledning av Knut Lundmark. Det bekostades i huvudsak av Hierta-Retzius fond och av Kungl. Fysiografiska Sällskapet i Lund. Kartan blev färdig 1955. Originalkartan har dimensionerna 1 x 2 meter och tillhör Institutionen för astronomi i Lund.

milkyway

Vetenskaplig användning

Varför återge stjärnhimlen orienterad efter vintergatsbandet? Svaret är, att observerade fenomen på stjärnhimlen ofta fördelar sig symmetriskt relativt vintergatsbandet och Vintergatans centrum. Objekten i Vintergatan fördelar sig naturligt symmetriskt kring vintergatsbandet. Även objekt utanför vår galax synes fördelade symmetriskt kring samma band, eftersom detta innehåller stora mängder lysande och skymmande materia, som gör avlägsna objekt osynliga för oss.

Hur kartan tillverkats

Panoramat är en ritning i Aitoff-projektion med galaktiska koordinater, där 7000 stjärnor med kända koordinater inprickats i exakta positioner. Efter detta har vintergatsbandet inritats med foton ur Solon I. Baileys och Frank E. Ross' vintergatsatlaser som förlagor. Härvid har redan inritade stjärnor fått tjänstgöra som orienteringspunkter. Då de olika fotografiska bilderna kan uppvisa stora skillnader i gränsmagnitud, har denna korrigerats till ett enhetligt värde med hjälp av den holländske astronomen Antonie Pannekoeks isofoter. Det är bl a denna skillnad i gränsmagnitud, som gör det svårt att kopiera de olika vintergatsfotografierna till samma utseende och klistra ihop dem till en karta.

Koordinatberäkningarna samt utritningen av koordinatnätet och inprickningen av stjärnorna har utförts av Martin Kesküla, medan inläggningen av vintergatsmolnen har utförts av Tatjana Kesküla. Vintergatsbandets struktur arbetades fram dels genom ett sprutningsförfarande med retuschspruta för de tunnare partierna, dels genom inprickning med pensel för de kraftigare markerade delarna. Under hela arbetet med vintergatsstrukturen kontrollerades denna med jämna mellanrum genom att ett genomskinligt papper med de inritade Pannekoekska isofoterna placerades över panoramat.

Det kan även nämnas, att de med passare inritade stjärnorna framstod som onaturligt skarpa punkter i förhållande till den mera naturliga "handarbetade" vintergatsbakgrunden. Det blev därför nödvändigt att med samma prickningsförfarande, som använts för vintergatsbandet, även diffusera stjärnorna, så att dessa fick samma utseende som stjärnorna på fotografierna

Kort orientering på kartan

Eftersom denna projektion av stjärnhimlen deformerar de bekanta stjärnbilderna kan en viss orientering behövas. Till vänster ser vi stjärnbilderna Kusken och Perseus samt de ljusa partierna i Cassiopeia och Cepheus. Den stora mörka klyftan i Svanen och Örnen framträder till vänster om mitten, där Skytten syns. Till höger om mitten fortsätter vintergatan genom Centauren, Södra korset, Kölen och Stora hunden. De svagare delarna till höger är Enhörningen och Tvillingarna, och längst till höger är vi tillbaka i Kusken igen. I nedre högre halvan ser vi de Magellanska Molnen, och långt till vänster, strax under vintergatsbandet, syns Andromedagalaxen.

Bo Nilsson

Pulsariet på Tycho Brahe-observatoriet

Observatoriet har ett unikt s k pulsarium. Idén kom ursprungligen från en artikel i Sky & Telescope redan på 70-talet. Någon hade på en liten vintergatskarta placerat in några lampor vars blinkande skulle representera de först upptäckta pulsarerna. Pulsarer hade då nyligen upptäckts med radioteleskop. Det visade sig att de utgjorde de första observationella bevisen för existensen av neutronstjärnor.

På TBO insåg vi att vi hade en stor möjlighet att utvidga konceptet. Genom våra goda kontakter med Lunds Observatorium fick vi gjort en fotografisk kopia av den berömda vintergatskartan, i full skala. Vi borrade hål för 50 lampor. Sedan borrade vi 50 hål till, de första var nämligen felplacerade eftersom vi råkat använda fel galaktiskt koordinatsystem! En omfattande elektronik-konstruktion gjordes av dåvarande medlemmen Mikael Nyquist. Varje lampa fick blinka med samma frekvens som den pulsar den representerade. Resultatet blev utmärkt.

I mitten av 90-talet utsattes observatoriet för en anlagd brand, varvid samlingshuset brann ner och behövde återuppbyggas från grunden. Så också vårt pulsarium. Denna gång gjordes en kopia som var ca 20% större än originalet. Lars-Olof Hansson byggde ny och modernare elektronik, denna gång för 100 pulsarer. Detta (dubbla) mästerverk, kanske unikt i världen, beskådas och beundras av alla besökare och ger dessutom stoff till att berätta om viktiga delar av astronomin.